Mina föräldrar.. jadu, vart ska man börja? 

 

Min pappa heter Torbjörn och är 49 år, han bor i Onsala och har ingen "tjej" eller vad man nu kallar det. Min pappa är den som hjälper mig inom fotbollen, eftersom mamma inte intresserar sig alls inom fotboll.. Men pappa är alltid där och stöttar mig och jag tror att om det inte vore för honom, så skulle jag inte varit där jag är idag med fotbollen! För när jag var liten, stod han med mig i trädgården med bollen och lärde mig, och på matcherna så är det alltid han som får upp mitt humör, han som får mig att bli snäppet bättre. Visst ibland tjatar han för mycket, men då är det bara att säga till så är han tyst. Men lixom, jag behöver honom på planen, eller aa vid sidan om planen för att få tips osv. Men det är inte bara inom fotbollen han finns där, visst pappa kanske inte är den första personen jag går till, för pappa är inte den lättaste att prata med om problem och så, plus att jag är tjej! Men om något har hänt vet jag att jag bara kan prata med honom så hjälper han mig. Och bäst av allt, han hämtar mig vart som helst, när som helst! Jag ringer bara honom sen kommer han, det spelar ingen roll vart jag är. Och det är de som jag älskar med honom, han ställer alltid upp, precis som en förälder ska göra! Jag älskar min pappa så extremt mycket!

 

Min mamma heter Maria, kallas för Mia och är 43, hon bor i Vallda och har en pojkvän som bor i Halmstad som heter Roger. Min mamma och pappa är helt olika. Egentligen fattar inte jag hur dem kunde bo ihop så länge, dem har absolut ingenting gemensamt och är två helt olika personer. Mamma kan prata med alla om allting, medan pappa gärna är tyst och står i bakrunden. Jag är nog mer lik min mamma på det sättet. Men min mamma är underbar, visst hon är sträng och hon kan skälla på mig, men det är bara när jag behöver det. Men hon är faktiskt en av dem första jag pratar med om jag har bråkat med någon, hon har alltid så bra råd att ge och dem funkar alltid! Det var alltid mamma som fanns där när jag bråkade så mycket med Marcus, hon satt med mig när jag grät om nätterna. Hon ringde upp honom när han hade gjort något och hon höll om mig och sa " allting blir bra", dem orden fick mig att spricka upp i ett leende. Sedan har jag och mamma inte så många gemensamma intressen sen jag slutade rida, för mamma älskar allt med hästar och det gör inte jag längre, så det är svårt att hitta något att prata om ibland. Plus att min mamma jobbar nästan hela tiden så vi träffar inte henne så ofta. Men min mamma är den bästa mamman som finns!